Ett liv fullt av förändringar

På något sätt så inser man här i Thailand hur fort förändringar kan komma och hur förgängligt allt är om man skall använda ett något gammalt språk. Det är naturligtvis inte annorlunda i Sverige men här märker man det på ett annat sätt eftersom vi är här en begränsad tid och när saker händer här så tycker man det sker snabbt och tätt.

Karins morfar, som är 87 år har ju åkt in på sjukhus, det har jag skrivit om tidigare. Han har inte blivit bättre. Det är långt över en och en halv månad sedan han åkte in. Han fick andningssvårigheter i samband med regntider här i mars månad och tydligen också en stroke i samband med det. Han har tappat nästan hela talförmågan och kan inte gå själv längre. Med så mycket sängliggande som det har blivit för honom är det inte konstigt att man tappar förmågan att gå. Han kom hem nu i måndags men åkte in dagen efter igen.

Man ser ändå en pigghet i ögonen och en viss klarhet hos honom men det är säkert väldigt jobbigt för honom med slangar hit och dit in i kroppen. Detta gör att det blir en väldig ruljans här hos oss på dagarna med daglig färd för morfars barn inklusive min svärmor som nu är här in till sjukhus med ständig vak vid hans sida. Inget är exakt sig likt sedan vi kom tillbaka från vår tre veckors resa i mars-april.

En annan nära vän till Karins familj, medlem i församlingen och som hjälpt oss mycket, har upptäckt en tumör bakom ögat och skall åka till Bangkok nu i veckan för operation. En tumör låter inte som något man skall leka med men det verkar som att chanserna är stora för att operationen skall gå bra.

Men man ser hur något som man tar så för givet plötsligt visar att det inte är säkert att det kommer att förbli så. Det vore alldeles för tidigt om något skulle hända vår vän som är tandläkare. Han har gjort så mycket för Guds rike och har verkligen ett generöst hjärta när det gäller att ge.

Det känns som att vår absolut sista tid här blir en liten turbulent tid med mycket förändringar. Det skapas mycket känslor också, speciellt bland barnen, dvs. min svärmors syskon emellan.
Det har inte riktigt fungerat att ha samlingar på fredagar (naturligtvis mycket pga. av morfar) men vi hade en liten bönestund nu i fredags för våra vänner och anhöriga.

Däremot tycker jag att relationen till församlingen har känts starkare och att ett grundförtroende för framförallt mig har växt, Karin kände de ju tidigare och en förtroende fanns där redan. Denna öppenhet känns jättebra. Kanske något som kan växa sig starkare inför framtiden?

Och nu på söndag den 15 maj är det dags att predika på Gudstjänsten igen vilket jag ser fram emot MYCKET.

Trots detta så ser vi ljust på tiden som är kvar. Ha en bra och välsignad vecka.

Mvh Holmgrens