Halvtid

Idag den 27 februari är sista dagen på första halvan av vår vistelse här. Nu är hälften gången. Tiden har gått fort, det vill jag medge. Jag minns när vi kom och jag tänkte på när vi skulle resa hem; vad långt bort det kändes. Att vara borta så länge från Sverige var ett litet trossteg. Men dagarna gick och jag minns när jag skrev att första månaden hade gått. Nu känns det inte alls som en utmaning på samma sätt att vara borta så här länge. Ett halvår är inte så fasligt länge faktiskt. Inte om man tänker att man skall jobba med något beständigt. Nu är vi ju inte här denna gången för att bygga något beständigt på det sättet. Detta har mest varit en liten försöksperiod för att se hur det är att bo och leva i Thailand samt få vara till en tillfällig välsignelse för de troende här. En test och rekognoseringstid helt enkelt.

Den vision jag hade på hjärtat när jag reste hit var att få vara till hjälp specifikt för en moster till Karin och hennes man som blev frälsta för drygt 5 år sedan och som längtade efter att vi skulle komma. Det fanns visioner om att starta en församling här när vi kom, det gör det fortfarande, men det kanske skall förtydligas att det inte var min egen vision från början. Det är naturligtvis inget jag är emot, självklart inte, men visionen låg hos en annan och det är inte så lätt att kliva in i en annans vision så där rakt av. Dessutom har vi insett att tiden inte är riktigt mogen för det än med tanke på ”medlemmarna” i gruppen. Det känns också som en lättnad att då veta vad det var Gud gav just mig och Karin och sedan vara trogna i det. Vad som sedan händer här på platsen angående en eventuell församling och om vi skall vara med i det eller inte, det får vi överlämna till Gud.

Både jag och Karin känner att vi däremot mycket väl skulle kunna stanna i Thailand, eller snarare komma tillbaka vid lämplig tid (vi skall ju föda vårt tredje barn emellan). Det handlar snarare om vilken sorts försörjning vi kan leva på i så fall och vad det finns för uppgifter att göra. Var man är på jorden är sekundärt. Att få arbeta för Gud är primärt.

Vi är alltså öppna för en missionstjänst och tycker det skulle vara oerhört spännande att få komma tillbaka till Thailand, och gärna till Nakhon Sawan. Vi har blivit så bra mottagna i församlingen här. Men allt handlar om vilka dörrar som öppnas och som nämnt så har ju bara första halvan gått än. Det finns mer tid att göra på. Och öppnas inga dörrar här för den här gången så vill vi hoppas att dörrar öppnar sig för någon församlingstjänst i Sverige. Låt oss se vad som händer.

Det har regnat två gånger den här veckan. Första gången på två månader vilket har gjort att temperaturen stack ner till runt 26 på morgonen efter. Men snart var det uppe i 33-34 grader igen. Vi har varit uppe 35 efter det också men igår lördag så mörknade det ganska fort på eftermiddagen efter kl 16. Lite efter 16:30 började det blåsa för att sedan regna ihärdigt. Och då menar jag ihärdigt. Det totalt forsade ner. På vissa ställen var det runt en decimeter vatten. Vi fick springa runt och göra så mycket vi kunde för att förhindra översvämning på gården. Vi fick skotta sand och bygga små ”vallgravar” utanför grinden för att inte allt vatten från gatan skulle rinna in. Med en elektrisk vattenpump fick vi pumpa bort vatten som svämmade över i trädgården och garaget var alldeles fyllt av mellan en och två decimeter vatten. Emil gjorde dock ett stort jobb och lyckades ösa ur allt vatten därifrån. På kvällen var det svala vindar. Cellgruppen hade flyttats fram till lördagen men så dök regnet upp och det gjorde att träffen blev inställd även denna kväll och för hela den här veckan.

Men det finns ju flera sätt att berätta hur vi har det här. Ett sätt är genom multimedia. Jag har gjort en liten film, en videodagbok som berättar om vår vardag här.* Filmen är visserligen ca en och en halv månad gammal pga mycket tekniskt strul men är nu äntligen klar. Det mesta stämmer men saker och ting förändras eller varierar. Men det spelar ingen roll, filmen visar vår vardag under januari månad och det var ju en sanning då som vi gärna förmedlar.

Tryck på den här länken.

Mvh Daniel och familjen

* För att se filmen i streamad form (direkt över internet) så behövs nog en uppkopplingshastighet på minst 2 Mbps. I annat fall får man bara vänta tills en ansenlig del är uppladdad innan man man se den utan problem. Filmen är strax över 10minuter så en uppladdningstid på minst hälften är i så fall att rekommendera innan man tittar ordentligt.

Svettigt värre

Den har kommit verkligen! Den där som man trodde skulle dröja lite, lite till. Jag talar om värmen! Som jag skrev om i förra veckan så hade temperaturen stigit nu i februari och det har bara börjat. Det är fortfarande svalt på mornarna men sedan blir det den här täta fuktiga luften som gör att det igentligen inte måste vara speciellt varmt, det är bara svettigt ändå, hela tiden. Nu har det varit uppe i en 35 – 36 grader i veckan och jag vill lova att det känns. Det är inget roligt väder. Det är bara jobbigt. Man vill bara sitta inomhus och inte ens det är roligt och skönt alla gånger. I de här länderna vill man inte ha ”en plats i solen” om man säger så. Och inte är det negativt att hamna i ”skuggan” heller. Jag klagar inte, jag tar hellre det här än -21 som jag hörde att man haft i Stockholm i veckan men jag bara konstaterar att ihärdig fuktig värme kostar på de mänskliga krafterna också.

Jag tycker att jag börjar få en bild av platsen och lite hur samhället runt omkring fungerar. Det händer att jag handlar något själv och använder en väldigt skraltig thailändska, ibland blandat med lite engelska. Men det är ändå thailändska och även små, små konversationer uppstår ibland med vänner som man stöter på. Relationen till församlingen inne i Nakhon Sawan växer och djupnar. Det är planerat att jag skall predika där vid ett tillfälle nu under våren.

I cellgruppen har vi kommit igång med ny undervisning. I fredags undervisade jag om Israel och hur vi skall se på det i Nya Testamentets ljus. Detta ämne skall jag fortsätta med nästa fredag också. Det har lugnat sig något med de konflikter som jag nämnde om förra veckan och som sagt, vi hade cellgrupp hemma hos oss som vanligt. Har ni bett så tack så mycket och fortsätt gärna be för oss.

Nu senast under måndag kväll har jag och Emil varit utanför stan, ute på landsbygden och hälsat på en av cellgrupperna där. Vi var 11 stycken med barn. Vi sjöng och bad och delade ordet. Även jag fick dela ett ord och jag läste 2 Tim 2:1-7 och uppmuntrade dem att arbeta för Guds rike och inte ge upp. Belöningen skall komma.

Denna veckas blogg får avslutas med dessa bilder på min älskade fru och familj som jag så gärna visar upp:

Mvh Daniel

Barnen och Karin myser ihop.

Vi fick chans att gå ut ensamma i veckan. Vi hade 6-årsfirande sedan vi blev ihop, visserligen drygt två veckor försenat men en mysig restaurant blev det.

Första hela veckan i februari

Sedan februari inträdde så har värmen långsamt men stadigt ökat igen. Mätaren visar återigen 30 - 31 grader och det är fuktig värme som ger en kvav känsla. Det kan fortfarande vara lite svalt på nätterna och tidig morgon men ganska snart blir det en täckande värme. Det kan till och med vara lite jobbigt att vara inne på dagarna.

Här märker man av andra värden i livet. Thailand har väl inte Sveriges standard när det gäller bekvämlighet precis men det är nödvändigtvis inte fattigt här, snarare bara enklare. Man behöver inte så mycket till hus här. Det spelar liksom ingen roll om man är ute eller inne, det är varmt ändå. Bortsett från myggen så går det faktiskt alldeles utmärkt att sova ute på nätterna om man vill.

Jag har sett människor som bor i, för oss svenskar, i rena kåkhus. Knappt inga väggar och väldigt lite till inredning. Men de som bor där kan i princip se ut som vilka västerlänningar som helst i frisyr- och klädesväg. Jag trivialiserar naturligtvis inte över läget, det är klart att många inte tjänar "storsummor" på sina arbeten men mycket handlar ju om vad vi spenderar våra pengar på.

Min svärmor, Yupin har berättat att när de bodde här på 80-talet, när Karin var väldigt liten så bodde de i en liten hydda på tomten medan de byggde huset som vi bor i nu. Den tillfälliga hyddan hade inga väggar och alla sov tillsammans. Hon lagade mat vid ena hörnet och regnade det så kunde det regna in. Enligt Emil, Karins bror så var hyddan inte större än kanske 10 - 15 kvadratmeter. Det ni! Vilket liv min fru och hennes familj har levt. Det var ju dock en begränsad tid tills de kunde flytta in i det nya huset.

Och nu är vi här och huset byggs på ytterligare. Emil, som nämnt tidigare har kommit hit i veckan igen. Han är här bla för att övervaka arbetet på huset.

Ni som läser denna blogg och har en bönerelation med Gud får gärna be för vår grupp som träffas på fredagar. P.g.a. både interna och externa konflikter som ganska plötsligt blossat upp så har gruppen nästan tömts på folk. Det är igentligen bara två kvar förutom vi som bor här i huset och de två som är kvar ville inte komma i fredags. Det skall dock understrykas att detta inte har med mig och Karin att göra.

Jag och Emil beslöt oss då för att åka hem till dem och prata med dem. De var så tacksamma för att vi kom och vi hade en väldigt bra stund tillsammans med bön och bibelläsning. Helt klart är vi tacksamma till Gud för den här kvällen och de som vi var hos verkar komma över detta så det lär bli samlingar hos oss igen som vanligt i framtiden.

Det rör om på sig, helt klart men vi är väldigt tacksamma över att få vara i det. Det skall bli spännande att se vad Gud kommer att göra under den tid som är kvar och det är fortfarande ett tag kvar.

I helgen cyklade vi en dag mot risfälten för att hälsa på Ton, morbror till Karin och Emil. Detta är på vägen dit.

Framme. Emil längst till vänster och Ton bredvid till höger.

Korsat gränsen

Nu är vi hemma i Nakhon Sawan igen och det hela börjar gå mot det vanliga igen. Under veckan som har varit har vi som redan nämnt varit i Chiang Mai som ligger i norra delen av landet. Största anledningen är att visumet, som är ett förlängt turistvisum ger oss rätten att stanna 60 dagar i landet, sedan måste vi få en ny stämpel så att vi får 60 nya dagar. Visumet är ett s.k. trippelvisum vilket betyder att vi tre gånger under samma period får resa in i landet. Det ger en sammanlagd tid av 6 månader. Det räcker med att man få en ny in- och utresestämpel så är det godkänt, allt under en och samma dag. Ett vanligt turistvisum, ett sådant man får automatiskt när man som turist kommer in i landet via Bangkok är 30 dagar och inget man måste ansöka om. Eftersom vi från början hade planerat att stanna längre så ansökte vi om förlängt visum på thailändska ambassaden i Stockholm. Detta visum var, hör och häpna; också gratis. Det är bra. Att villkoret är att man lämnar landet två gånger under denna tid kostar ändå. Dessutom hade undertecknad, visade det sig när vi var vid gränsen råkat räkna fel på antalet dagar så vi hade överträtt visumet med en dag. Då får man böta. I det falllet är det 500 Baht (den thailändska valutan) per vuxen och överträdd dag, tillsammans för oss 1 000 Baht vilket i dagsläget ligger på ca 220-230 SEK kanske.

För att gå tillbaka lite i tiden så bodde vi hos några vänner som vi känner sedan tidigare. Chiang Mai är en ”missionärsstad” kan man säga. Här bor många missionärer som antingen jobbar i Chiang Mai eller i övriga Thailand eller har det som bas utifrån arbeten i Burma, Laos, Vietnam eller Kambodja. Vi var på Gudstjänst i en internationell församling. Det var som att komma till Amerika. Å andra sidan förstod jag predikan och den var bra.

Från Chiang Mai tog vi på tisdagen den 1 februari en buss som gick till gränsen mot Burma. När vi väl kom till gränsen fick vi först gå igenom både den thailändska och den burmesiska gränskontrollen. Sedan var det bara att promenera omkring en stund, hur länge man ville. Dock skall det tilläggas att gränskontrollen stänger kl 5 på eftermiddagen och vi ville inte sova över i landet utan tillbaka till Chiang Mai samma dag helst. Så här nära gränsen talar många thailändska även på den burmesiska sidan. Att handla med Baht går också jättebra.

Efter en lunch och lite handling på bazarerna så gick vi mot gränsen igen. Jag fick faktiskt intryck av att det var lite skillnad på standard mellan de båda länderna här.
Jag kan också notera att vi inte var de enda västerlänningarna som var här. Helt klart är detta ett vanligt sätt att förnya sitt visum på. Vi kom att råka sitta bredvid en amerikan på en av småbussarna. Det var inte första gången han gjort detta. Det finns ett myller av regler omkring det här men det är nog ett känt fenomen (vi var ju uppmanade av ambassaden i Stockholm att göra det). Nu har ju vi ett speciellt visum men man bör nog kolla upp om man som vanlig turist har fått 30 dagar via Bangkok och vill göra en sådan här utflykt att vissa små gränser bara ger 15 dagar i visum. Skall man då stanna 3 veckor i Thailand tex, alltså 21 dagar och man gör en sådan här resa i början så kan det ju finnas risk att man får böta när man skall flyga hem för att man trodde att man hade 30 dagar när senaste stämpeln bara gav 15. Mycket siffror men kanske kan det hjälpa någon som funderar på att semestra i Thailand.

Nu är vi i alla fall tillbaka och det har gått bra. Karins svullnad på benet har gått ner om det var någon som bad för det förra veckan men det infekterade såret är kvar.
I fredags undervisade jag om ”den sista tiden och Jesu återkomst”.

Återigen en liten anekdot: Thailändskan går framåt, om än långsamt. I fredags kväll skulle vi bada barnen och hade satt på en kittel med vatten på spisen som skulle värmas upp. Vi har ju inte varmvatten i duschkranen. När det var klart skulle jag ta kitteln och gå med den till badrummet för att hälla i baljan. Då ropade jag ”Lan, lan lan!” vilket på thailändska betyder ”het/hett”. Det räcker att säga så för att varna att man bär på kokande vatten. Nu finns det ju nyansskillnader i språket. Säkert inget problem för dem som kan men för den nye kan det vara svårt. Om man säger ”lan” med uppåtgående ton på a-et så betyder det ”het”. Men om man har en nedåtgående ton på a-et så betyder det något helt annat. Så istället för att säga ”hett, hett, hett!” så råkade jag tydligen säga ”Det spökar, det spökar, det spökar!” Det kanske det gör i detta buddistiska land men det är ett helt annat ämne.

Mvh

Ariel, på väg mot Burma. Floden under delar länderna åt.

Salomon, smått road.

Gränsen mot Burma

Inne i Burma. "City of the Golden triangle" har en dubbel betydelse. Området är känt för att vara världsledande i Opiumodling. Men det är också ett senare begrepp, vilket nog anspelas på här. Två stora floder; Ruak och Mekong flyter ihop här och bildar så en knytpunkt, ett "treriksröse" kan man säga mellan Burma, Laos och Thailand.